sorkpappa.se

Min vapendragare är dödligt sjuk i någon mystiskt tropisk sjukdom så jag styr skutan själv i några dagar.. Idag har jag faktiskt fått massa saker gjort för omväxlingens skull!

Har lagat klart en dator som stått nån vecka, installerat om en annan dator som ska vara med i nån utställning, hämtat ut lite pengar som jobbet är skyldig mig.. Muppat med nån SIE-export från lönesystemet till ekonomisystemet och lite annat småplock. Riktigt produktiv har dagen varit.

Sen har ja vart o tränat på iksu några timmar nu på kvällen..

Igår så började jag min resa söderöver för att hälsa på min far. Jag tog mig säkert ner till Bromma och Stockholm för att där kliva på Flight TF123 mot Sturup. Jag bordade som man bör och hittade mig en plats brevid en man som såg ut som Leif Silbersky. Han gjorde för övrigt korstecknet innan vi lyfte.

Väl 30 min in i flygningen så smäller det till och alla syrgasmasker rasar ner från taket.. Folk tittar sig förvirrat omkring. Det går ett tag utan att nån säger nåt, man känner också nu en frän lukt av bränt som börjar sprida sig i kabinen. Det tar ytterligare nån minut sen kommer en röst i interkommen. ”Det är kaptenen som talar….” Houston! We have a problem!

Ingen vet tydligen orsaken till syrgasmaskernas nerfallande, klart är dock att den brända lukten upkommer av damm som bränns av den enorma hetta som uppkommer när syrgasen rusar fram. Kaptenen tror att det kan röra sig om ett mindre tryckfall i kabinen och att maskerna då utlösts automatiskt… Whatever tänker jag, vi verkar ju inte hålla på kracha iaf, så ja försöker somna igen. Gruppen i sätena framför verkar dock väldigt upprörda, får extra vatten tilldelat och sitter och håller sig om huvudena.

Hur som helst så gick resten av flygresan bra och vi landade utan några som helst problem, lite spännande var de ju iaf

Ja!! Fast riktigt så illa var de kanske inte.

Det hela började med en tur ner på stan, skulle handla lite saker till jobbet och Anders skulle även handla sig en telefon, en W950i.

Oturligt nog var de lite väl halkigt ute och jag gasade lite för hårt, så vid den första kurvan värd namnet så hamnade vi nere i diket
Lyckades nästan klättra upp på vägen igen med 4kraffsarn, men de var lite för brant så de gick inte helt och hållet. Fick ringa efter hjälp och medans vi väntade så körde en jobb-bekant förbi och stannade och hjälpte till. Det räckte med att dom höll emot lite på neråt-sidan så kunde jag backa lite bakåt, svänga och backa upp på vägen. Nån bogserlina behövdes inte

Vad har jag då lärt mig av detta? Jo. Att det är roligt att gasa, och som chefen sa (han hjälpte oss upp) ”går det såhär bra så är de ju bara att göra om”.

Skämt och sido.. Jag kanske borde köpa en bil med större däck så ja tar mig upp på egen hand!